För ungefär sex år sedan hade jag sagt "springa ett maraton". 42195 meter kändes då som en evighetssträcka, speciellt den dagen i april 2005 när jag tog på mig löparskorna, sprang längs med Arun River i Arundel, England och var så stolt över mig själv då jag lyckades jogga 20 min i ett sträck.
Tre månader senare ger jag mig ut och springer en helt annan typ av pass. Jag ger mig iväg på tom mage efter jobbet vid lunchtid och kommer tillbaka när det är dags för att jobba igen, 4 mil senare. Efter jobbet på kvällen frågar min vän Steve om jag vill hänga med ut och träna? Javisst säger jag och tar en runda till på 10 km. Utan problem.
Bilder från mitt jobb 2005
När jag sedan i oktober 2005 springer mitt första maraton känns sträckan absolut inte som en utmaning längre och jag joggar avslappnat in på tiden 3:41. Dagen efter är jag ute och tränar igen.
I maj 2006 springer jag mitt andra maraton och upplevelsen blev en helt annan (och den historian tar jag en annan gång). Det jag däremot kom att fundera på var om jag någonsin kommer att vara nöjd om jag ger mig en utmaning och klarar det? Hur belönar man sig själv?
Hur belönar du dig efter att du klarat en utmaning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar