VIP-vakt

Det är bara att inse, jag kommer inte att klara av att beskriva lördagens musikupplevelse med ord, det var alldeles för mäktigt. Men jag tar resten, för vad gjorde jag egentligen som volontär på WTAI?

Ja, jag kan börja med att berätta att deras organisation av funktionärerna var katastrofalt dålig. Vi startade dagen med mängder av mackor och te som vi lungt hann sätta i oss under den två timmar långa fikapausen. Trevligt nog skapades här en hel del nya bekantskaper så det var inte helt i onödan. Därefter tog det ungefär en timme till innan placeringen av hela funktionärsskaran var avklarad. Denna gick helt enkelt till som så att vi traskade runt området och så fick man till att gömma sig längst bak när de dåliga placeringarna kom och hålla sig längst fram vid det motsatta. Om jag lyckades? Jajamensan, jag nappade direkt på uttalandet "här behövs några stora tjejer med attityd". Det var bland annat jag det, i VIP-ingången/backstage med utsikt över båda scenerna varav den närmaste ca 20 m bort. Ibland kan jag inte annat än imponeras över min egen förmåga att ta för mig :)

Efter detta hade vi ungefär fem timmar kvar av arbetspasset, som alltså gick ut på att bara släppa in VIP-männsikor (typ artisterna och deras bekanta), två underbara måltider och sedan bara en massa ledig tid. Just maten var en stor fördel eftersom jag många gånger fick höra klagomål över timslånga köer till de få matställen som fanns för besökarna. Bajamajorna slapp jag också; man hade väl tillgång till VIP-toaletterna ;)

Nej nu skall jag sluta skryta. Jag gjorde lite allmän nytta också; skrev på en protestlista för actionaid (och fick tagga mitt namn på deras Volvo) och bidrog med lite pengar till Amnesty (skrev mitt budskap på en T-shirt och fick därefter köpa den för en tjuga).

Ni ser, ett väldigt Amnesty-relaterat budskap... Ja ja okej, kanske inte, men jag tog det första jag kom att tänka på. "Inte alls du Marie" sa Anna när hon såg T-shirten. Hmm.. Undrar om hon var ironisk? Färgvalet är dock inte direkt ett val, det var nämligen den enda small som fanns kvar. Läs mer om deras sommarkampanj här.

Som ni kanske ser så blev det tyvärr inga festliga festivalbilder :( Glömde nämligen kameran hemma. Men nästa år kanske...

För kanske du vill gå på festival med mig?